we believe that people with great passion can change the world for the better
Well congratulations Steve Jobs, you did. We will all remember you for your passion and everything you proved in technology and to mankind.
Även jag som inte är någon stor fantast av tekniska prylar har fått uppleva det magiska med Apples alla produkter. Det är magiskt, men verkligt. Steve lyckades se våra behov innan vi ens kunnat ana att vi hade dem.
Nu är han död, Steve Jobs, 56 år gammal.
Cancer. En grym sjukdom som inte borde få finnas.
Särskilt berörande är cancer då den berör oss, som i det här fallet är extra mycket.
Cancer är grymt hur som helst men när det är en människa vi känner eller vet vem det är och beundrar, blir det extra känsligt. Han var inte bara ett geni i teknikens värld, utan en suverän talesman och entreprenör.
Dags för kursen Invandrar och Kulturkunskap ikväll.
Dags att då diskutera mångfald.
Dags att understödja mångfald.
Dagstidningen erbjuder in princip ZERO som lyfter fram det positiva med mångfald. I alla fall inte dagligen. Månadsvis? Tja, några gånger per år skulle jag vilja säga.
Dags även för kanelbullar för det är ju kanelbullens dag till ära.
En dag på året då vi äter kanelbullar. Jag äter det helst tillsammans med ett glas mjölk. Ett kallt glas mjölk. Jag äter inte bara kanelbullar den här dagen. Jag äter det då jag känner suget. Passar utmärkt till plugget då Pressbyrån ligger tätt intill. Jag tycker kanelbullen borde vara stolt som fick en hel dag att bli firad på. Som Fettisdagen då vi käkar semlor. Är dessa traditioner inte för ljuvliga? De uppmuntrar oss att njuta av det goda livet.
Det goda SVERIGE med semlor och bullar. YUM YUM.
I Sverige har vi ordentligt med traditioner, men vi är inte alla delaktiga i dem. Julen är väl den som firas av de flesta av oss i landet. Julen är ingen svensk företeelse direkt, men ord som köttbullar, revbenspjäll, prinskorvar, kalle anka, lutfisk, snö, julkalendern får många att direkt tänka på "riktig" jul, eller svensk jul. Vad det nu vill kallas. Det är riktig jul för mig.
Jag försökte fira jul i Australien ett år. Bland BBQ och 40 graders värme. Ett firande jag aldrig i mitt liv skulle vilja kalla JULFIRANDE. Kanske för att jag associerar kring den julen jag varit med om tidigare år. Med prinskorv, köttbullar, kalle anka, lutfisk, julkalender, släkt, gemenskap och alltid alltid snö. Inte överallt i Sverige är julen vit, men i Boden är den och för mig så symboliserar alla dessa ord Julen för mig.
Nödvändigtvis behöver inte alla symboler finnas med i bilden, men just SNÖ och gemenskap, är för mig det viktigaste när man ska fira JUL. Och vi har ju alla våra sätt att fira traditioner på.
En tradition är något man gör upprepande gånger. Kanske månadsvis, veckovis, årligen eller vart annat, tredje, femte, tioende år. Det är olika. Traditionerna kan ofta firas på olika sätt också. Men för att det ska kännas som en tradition är det ofta en nämnare som ska finnas med i bilden, något som uttrycker den traditionen. Som för mig är SNÖ och gemenskap väsentligt för att julen ska firas. En tradition kan omfatta alltifrån en person till miljarder människor. Som Julen. Den firas av ca en tredje del av jorden befolkning. Hur dessa människor firar den skiljer sig dock olika. Traditioner skapas hela tiden, men väldigt sällan idag omfattar den en stor skara människor.
Kanelbullens dag är rätt ny och firas säkerligen inte av ens hälften av befolkningen, då många inte ens känner till den. Jag firar den för att den är positiv. Kanelbullar är smaskens!
Sådana tradition är för mig positiva, sedan finns det ju negativa ena också.
Liksom många länder i världen har nationaldagar. En dag då många länder firar sitt land, sin nation, sitt folk.
En tradition jag inte riktigt begriper mig på och som mindre och mindre firas här i Sverige. Vissa tycker det är synd och känner nog en viss avund mot t.ex. Norge som firar ordentligt sin dag ordentligt den 17e Maj. Vi firar vår nation. Vårt folk. Vårt land. Vad är det som är negativt med det egentligen? Nation har fått en negativ klang sedan hela nationalismen startade och urartade totalt med t.ex. rasism och nazism. Det finns människor som vill lyfta upp Sverige som ett homogent land. Ett land som aldrig någonsin har existerat och aldrig kommer existera. Man vill bort med det som är annorlunda och tror på ett RENT Sverige. Ett Sverige med BARA svenskar. Dessa svenskar som en gång har invandrar till Sverige långt tillbaka.
Det är så patetiskt. Jag skulle därför vilja döpa om nationaldagen till Svenska mångfaldsdagen.
Vi firar ALLA tillsammans oavsett ursprung, språk, seder, tro, att vi bor här i Sverige. Och vi kan ha roligt tillsammans. En dag då vi tycker om varandras olikheter. En dag då vi får förståelse och ett vidare värderingssätt.
En dag då vi delar med oss av erfarenheter och tillsammans skapar ny kunskap.
En dag då alla individer ges möjligheten att göra ett eget, personligt ställningstagande utan dömande efter vad andra sagt eller gjort, på vilken etnisk tillhörighet du har eller vilken religion du tillhör.
En dag då vi är öppna och har en tolerant inställning till människor och framförallt till olikheter.
Här ligger mångfaldens största dilemman. För hur ska det någonsin bli möjligt att ha en sådan dag då det råder så kopiöst delade meningar om folkgrupper i Sverige. Fördomar som ligger ingrodda i ryggraden. Fördomar som tar över verklighetsbilden av oss människor. En av lösningarna; Våga!
Våga vadå? Jo Våga ha tydliga åsikter i värderingsfrågor.
Anledningen att vi ofta har förutfattade meningar om andra människor är för att vårt tolkningssätt rubbas och vi tillskriver människor titlar efter andra personer vi träffat. Titlar som att olika folkslag är si och så. Svenskar är blonda, japaner är korta, osv. Vi känner till detta tolkningssätt och vi vet att det inte är ett rationellt sätt att tolka människor på. På samma sätt finns förutfattade meningar om muslimer. Muslimska kvinnor är förtryckta har vi fått höra många gånger. En muslimskt kvinna blev mördad efter att hon gift sig med en svensk man. Detta var enligt familjens tradition förbjudet och kvinnan förlorade därigenom sin heder och släktingar bestämde sig för att mörda henne.
Detta gäller ju givetvis inte alla muslimska kvinnor som vi gärna vill tro. Därför är det heller inte konstigt att många reser rädsla för muslimer, att beblandas med dem. Visst finns det orättvisor, förtryck, kränkningar inom Islam, men även detta finns inom kristendom, judendom, sekt 1, sekt 2. Det är inte själva religionen som utgör det dåliga, utan människors sätt att tolka religionen på. En religions grundtankar är i botten väldigt goda och människor beskrivs som lika mycket värda, däremot i praktiken är det helt annorlunda. Så vitsen med religion ser jag verkligen inte.
Men det jag ser är att vi människor aktivt kan ta ställning emot och försöka förändra t.ex. kulturyttringar som är inskränkta eller kränkande. Vi känner till våra rättigheter här i Sverige och vi vet t.ex. att hedersmord eller könsstympning på kvinnor är fel och ett brott mot våra mänskliga rättigheter. Vi måste i praktiken lära oss på ett mer grundläggande sätt att stödja oss till konventionerna vi skrivit under. Genom att våga. Våga säga ifrån. Våga tycka till i värderingsfrågor. Genom detta kan man påvisa brister och inkonsekvenser i kulturella yttringar och värderingar.
Man kan tyckas att det kanske blir en majoritet som vinner och minoriteter får ge vika, men det är just den KROCKEN som vi måste acceptera. Krocken av olika perspektiv i det här fallet värderings och rättighetsfrågor. Ska kvinnor få köra bil? Ska två killar kunna vara tillsammans och älska med varandra? Självklart säger väl de flesta svenskar.
Dessa värderingar kanske inte är lika självklara i t.ex. Iran eller Saudiarabien och det är människor med dessa värderingar som kommer till Sverige som vi måste ändra värderingssätt på. Hur då? Jo genom att aktivt VÅGA delta i diskussioner och låta värderingskrocken sträva efter den bästa och mest upplysta lösningen. Vi måste kunna kritisera och fördöma sedvänjor som strider mot våra rättigheter, hedersmord och liknande. Även om i det här fallet folk blir attackerade i sina värderingssätt så strider de mot de mänskliga rättigheter som varje människa är berättigad till.
SÅ VÅGA VÅGA VÅGA VÅGA!
Tror att det finns alltför många förtegna svenskar där ute som är rädd för stämpeln rasist, men ånej. Det handlar inte alls om det. Du är inte rasist för att du försvarar våra mänskliga rättigheter. Du är en kämpe som tror på att mångfalden en dag kan bli en STOOOOOOOR gemenskap.
Idag när jag vaknade så mådde jag inte alls bra. Huvudvärk, yr, trött(trots 8 timmars sömn!) och förbannat seg. Perfekt måndag då man ska studera(not).
En sådan dag då allt känns fel. Man ser ut som en bajslort och känner sig som en bajslort trots att man duschar och verkligen anstränger sig för att se någorlunda fräsch ut.
Tog på mig ett par fina jeans idag och en tröja. Såg ännu mera ut som en bajslort.
Så skådade jag igenom garderoben och fick syn på denna ljuvliga, fina, alldeles underbara, ONE PIECE.
Har aldrig tyckt om dessa one piece, de har för mig alltid varit en fulare variant av en jumpsuit, men ack ack.
Jag hade fel.
De får dig att mysa till max och njuta av måndagar som dessa; då allting känns grått och trist.
Jag får väl passa på att tacka en viss Elliott, som fick mig att köpa den :) Det var ett rikigt kap! ;)
För lite mer än en månad sedan satt jag panikslagen hemma i Boden på jakt efter en lägenhet eller att rum att hyra här nere i Linköping. Jag skrev säkerligen 50 mail till folk som lagt upp annonser och skrev att jag så gärna ville hyra av dem. Det var inte bara i Linköping, utan även i Mjölby, Norrköping och Motala(närliggande kommuner).
Av samtliga fick jag antingen inget svar alls eller ett kort svar - rummet/lägenheten är uthyrt/uthyrd.
Nu är det kört tänkte jag.
Ganska direkt då jag fått veta att jag kommit in i Linköping hade jag fått tipset om att lägga ut en annons som sökande efter bostad. Dock tänkte jag att det inte var någon idé efter att jag kollat igenom hur många studenter som faktiskt lagt upp annonser. De var inte tio direkt, utan flera 100!
Bara en vecka innan kursen min startade bestämde jag mig hur som helst för att göra detta, bara för att prova liksom. Det gick bara någon timme och mail efter mail fyllde min inkorg med erbjudanden. Telefonen började ringa stup i ett och helt plötsligt gick jag från inställningen att jag tar vad som helst, till att jag faktiskt kan välja det som låter bäst.
Erbjudandena som kom in var en kolossal blandning, alltifrån 40 åriga män som levde ensamma till studenter som ville dela lägenhet. Jag hade nästan bestämt mig för att dela en lägenhet med en tjej i Norrköping, då jag fick ett samtal från en man som hette Håkan.
Håkan berättade att han och hans fru ville hyra ut ett rum i deras 5;a. Ett rum med egen ingång, toalett och hall. Bäst av allt låg lägenheten bara 15 minuter med cykel från univsersitetet och för att inte tala om hyran som var hur billig som helst. Allt lät väldigt lovande och Håkan var så himla trevlig.
Jag funderade och hade fortfarande svårt att välja men bestämde mig till slut för att tacka ja och chansa. Skulle det inte vara bra så skulle jag ju enkelt kunna få något annat. Så jag packade väskorna och åkte ner en vecka senare och välkomnades med öppna armar av en glas östgöte; Håkan.
Jag var först lite skeptisk att bo tillsammans med ett äldre par. Det var ju trots allt det vuxna livet jag hade längtat efter. Att få ta hand om mig själv och slippa anpassa mig efter andra. Håkan och hans fru Marianne var annorlunda än det jag hade tänkt mig.
Jag har varit inneboende hos många familjer i och med mitt utbytesår i Australien och volontärresan till Ghana, så jag vet hur det är. Familjerna jag hade i Australien var jättebra allihopa, så bra på olika sätt, men jag fick ändå känslan av att jag var som ett barn(vilket jag kanske var också, var ju bara 17 år, hehe), jag var inte helt självständig och kände att värdföräldrarna ville ha ett ansvar, även om jag fick göra mycket på egen hand.
Även om Håkan och Marianne inte skulle ta rollen som värdföräldrar så visste jag att jag skulle känna lite så, eller så skulle jag leva helt isolerat ifrån dem. Jag delade ju trots allt kök med dem så därigenom skulle det inte gå att undvika kontakten med dem. Jag ville inte att det skulle vara så heller.
Jag blir lätt uttråkad när jag inte har någon att prata med. Antingen går jag och pratar för mig själv, eller så ringer jag och surrar i timmar med någon kompis, surrar på nätet, eller något annat för att aktivera mig socialt. Jag hatar tystnad, förutom då jag sover såklart.
En av mina bästa egenskaper (om jag nu ska få chans att skryta lite här i bloggen;) ) är att jag är väldigt duktig på att anpassa mig. Anpassa mig efter där jag befinner mig eller runt omkring andra. Jag är inte så kräsen helt enkelt. Om det beror på mina erfarenheter som inneboende hos folk vet jag inte, men det är otroligt skönt att kunna känna sig som "hemma" överallt man befinner sig. Jag har inget problem med hemlängtan men är jag däremot inte nära människor, kan jag känna mig otroligt ensam.
Dessa människor får ju självfallet inte vara elaka, missunnsamma eller hata mitt sällskap. Bäst är när de känner en gemenskap med mig och alla får uttrycka sig som de vill och känna sig så naturliga som möjligt. Den känslan uppstår ju tyvärr inte med alla människor men det var något jag direkt kände med Håkan och Marianne.
Jag tror inte de hade förväntat sig att jag ville ta del av deras liv då jag kom hit och jag hade nog inte förväntat mig att de ville ta del av mitt. Vi bor och lever tillsammans och jag kan inte annat än säga att jag älskar att bo här. Jag har haft tur. Det är inte alls känslan att vara ett barn, utan jag känner mig verkligen på jämn nivå med de båda. Jag får vara mig själv.
Och ni vet hur det är med vuxna människor. Inte alltid får man den respekten som man faktiskt förtjänar. Det är ständigt höjda ögonbryn eller dömande blickar man möter av de som är lite äldre än en själv. Såklart inte av alla men det är ofta man möter det. Kanske för att de besitter mer livserfarenhet och tycker sig veta bättre, jag vet inte.
Jag är absolut inte dömande angående ålder. Jag ser inte poängen med att döma någon efter ålder. Det uttrycker väl inte vilken identitet du har. Det viktiga är väl ändå det liv du levt och vilka värderingar du har. Det är det som spelgar DIG. Håkan och Marianne verkar ha samma inställning och kanske är det därför vi trivs så bra ihop.
Igår hade vi kräftskiva tillsammans. Vi tre och Håkans son som kommer hit varannan helg ungefär. Jag hade väl inte förväntat mig något speciellt än bara kräftor. Den förväntan fick en riktig överraskning då jag kom ut och skådade en riktig kräftfest med en massa pajer, snaps, vindruvor, kex, vin, ostar, och såklart; KRÄFTOR. För att inte tala om dekorationen; en kräftduk, kräftservetter, kräftvisor och kräftballonger!
Jag fick mig ett gott skratt och kanske är det något av det bästa med att bo med Marianne och Håkan; De lever fortfarande livet.
Vi satte igång med middagen som höll på enda till 11. Middagen följdes av efterrätt, vin och en hejdundrande DANS av Anastacias fantastiska låt: Outta love. Jag och Marianne släppte loss rejält i vardagsrummet. Vi lyssnade även på gamla klassiker av Deep purple, Queen, Cornelius, och några av Bellmans fantastiska dikter tolkad av Fred Åkerström Låter kanske en aningen nördigt det sistnämna men för mig att ta del av musik som inte komponeras alls på samma sätt idag, är underbart och man får en realitetsbild av hur det faktiskt var i Sverige förr i tiden.
Kvällen avslutades med filmen Seven som var sjukt spännande dock var jag helt död av all mat och dryck så jag blundade stundvis under filmen. Får nog ta och se den igen för den var så sjukt välgjord. Brad Pitt och Morgan Freeman spelar rollerna så otroligt skickligt!
Jag känner upprepande gånger hur tacksam jag är att få bo tillsammans med Håkan och Marianne. Jag gjorde en chansning och den chansningen var över förväntan. De är underbara människor och precis så vill jag vara i deras ålder. Med humor, optimism och med en glöd att de väljer att aktivt njuta av livet.
