LEV I NUET
Igår lade en klok vän upp detta på sin facebook-sida, texten hör till :)
En kall Januarimorgon ställer sig en man vid en tunnelbanestation i Washington DC och börjar spela violin. Han spelar sex st Bach stycken. Det hela tar 45 minuter. Såhär i efterhand uppskattas att det passerar 1100 personer genom stationen under den tid han står där och spelar.
Först efter tre minuter lägger en förbipasserande medelålders man märket till violinisten. Han saktar ned farten. Stannar upp för några sekunder... och återgår snabbt till att stressa vidare i morgonruset mot jobbet.
Några minuter senare stannar ännu en man upp. Han lutar sig mot en vägg för att lyssna. Han slänger en snabb blick på klockan och rusar sedan vidare - uppenbarligen sen till jobbet.
Den som uppmärksammar violinisten allra mest är en 3 årig pojke. Han förs stressat fram av sin mor men stannar tvärt för att lyssna på violinisten. Efter en kort stund trycker mamman bestämt på framåt och de går vidare. Så länge violinisten är inom synhåll följder dock pojken honom nyfiket med blicken. Denna företeelse upprepas av flera andra barn den morgonen. Utan några undantag tvingar samtliga föräldrar barnen vidare innan de hunnit absorbera stunden och musiken fullt ut.
Under de 45 minuter som violinisten spelade stannade endast 6 personer upp för att lyssna en längre stund. Ca 20 personer skänkte en slant men gick vidare i sitt tempo utan att stanna upp. Totalt fick han 32 dollar. Då han slutade spela tog morgonrusets brus återigen över - utan att någon lade märket till det. Ingen applåderade. Ingen gav honom något erkännande.
Det ingen visste är att violinisten var Joshua Bell - en världens mest talangfulla musiker. Den morgonen spelade han några av de mest invecklade musikstycken som någonsin skapats - på en violin värd 3.5 miljoner dollar.
Två dagar innan den morgonen spelade Joshua Bell på en slutsåld teater i Boston där biljettkostnaden i genomsnitt låg på 100 dollar.
Att Joshua Bell spelade inkognito den morgonen var ett socialt experiment om uppfattning, smak och prioriteringar hos folk. Frågeställningen var: Om vi befinner oss på en allmän plats under olämplig tidpunkt: Kan vi då uppfatta skönhet? Stannar vi upp för att uppskatta det? Kan vi känna igen talang i ett oväntat sammanhang?
Man kan dra många slutsatser från resultatet. Man kan också ställa en fråga:
Om vi inte har tid att stanna upp och lyssna på en av världens bästa musiker som spelar några av världens mest historiskt betydelsefulla musikstycken - hur många andra saker går vi då miste om dagligen?
Först efter tre minuter lägger en förbipasserande medelålders man märket till violinisten. Han saktar ned farten. Stannar upp för några sekunder... och återgår snabbt till att stressa vidare i morgonruset mot jobbet.
Några minuter senare stannar ännu en man upp. Han lutar sig mot en vägg för att lyssna. Han slänger en snabb blick på klockan och rusar sedan vidare - uppenbarligen sen till jobbet.
Den som uppmärksammar violinisten allra mest är en 3 årig pojke. Han förs stressat fram av sin mor men stannar tvärt för att lyssna på violinisten. Efter en kort stund trycker mamman bestämt på framåt och de går vidare. Så länge violinisten är inom synhåll följder dock pojken honom nyfiket med blicken. Denna företeelse upprepas av flera andra barn den morgonen. Utan några undantag tvingar samtliga föräldrar barnen vidare innan de hunnit absorbera stunden och musiken fullt ut.
Under de 45 minuter som violinisten spelade stannade endast 6 personer upp för att lyssna en längre stund. Ca 20 personer skänkte en slant men gick vidare i sitt tempo utan att stanna upp. Totalt fick han 32 dollar. Då han slutade spela tog morgonrusets brus återigen över - utan att någon lade märket till det. Ingen applåderade. Ingen gav honom något erkännande.
Det ingen visste är att violinisten var Joshua Bell - en världens mest talangfulla musiker. Den morgonen spelade han några av de mest invecklade musikstycken som någonsin skapats - på en violin värd 3.5 miljoner dollar.
Två dagar innan den morgonen spelade Joshua Bell på en slutsåld teater i Boston där biljettkostnaden i genomsnitt låg på 100 dollar.
Att Joshua Bell spelade inkognito den morgonen var ett socialt experiment om uppfattning, smak och prioriteringar hos folk. Frågeställningen var: Om vi befinner oss på en allmän plats under olämplig tidpunkt: Kan vi då uppfatta skönhet? Stannar vi upp för att uppskatta det? Kan vi känna igen talang i ett oväntat sammanhang?
Man kan dra många slutsatser från resultatet. Man kan också ställa en fråga:
Om vi inte har tid att stanna upp och lyssna på en av världens bästa musiker som spelar några av världens mest historiskt betydelsefulla musikstycken - hur många andra saker går vi då miste om dagligen?
Kommentarer
Trackback
