.

För lite mer än en månad sedan satt jag panikslagen hemma i Boden på jakt efter en lägenhet eller att rum att hyra här nere i Linköping. Jag skrev säkerligen 50 mail till folk som lagt upp annonser och skrev att jag så gärna ville hyra av dem. Det var inte bara i Linköping, utan även i Mjölby, Norrköping och Motala(närliggande kommuner).

Av samtliga fick jag antingen inget svar alls eller ett kort svar - rummet/lägenheten är uthyrt/uthyrd.

Nu är det kört tänkte jag.

Ganska direkt då jag fått veta att jag kommit in i Linköping hade jag fått tipset om att lägga ut en annons som sökande efter bostad. Dock tänkte jag att det inte var någon idé efter att jag kollat igenom hur många studenter som faktiskt lagt upp annonser. De var inte tio direkt, utan flera 100!

Bara en vecka innan kursen min startade bestämde jag mig hur som helst för att göra detta, bara för att prova liksom. Det gick bara någon timme och mail efter mail fyllde min inkorg med erbjudanden. Telefonen började ringa stup i ett och helt plötsligt gick jag från inställningen att jag tar vad som helst, till att jag faktiskt kan välja det som låter bäst.

Erbjudandena som kom in var en kolossal blandning, alltifrån 40 åriga män som levde ensamma till studenter som ville dela lägenhet. Jag hade nästan bestämt mig för att dela en lägenhet med en tjej i Norrköping, då jag fick ett samtal från en man som hette Håkan.

Håkan berättade att han och hans fru ville hyra ut ett rum i deras 5;a. Ett rum med egen ingång, toalett och hall. Bäst av allt låg lägenheten bara 15 minuter med cykel från univsersitetet och för att inte tala om hyran som var hur billig som helst. Allt lät väldigt lovande och Håkan var så himla trevlig.

Jag funderade och hade fortfarande svårt att välja men bestämde mig till slut för att tacka ja och chansa. Skulle det inte vara bra så skulle jag ju enkelt kunna få något annat. Så jag packade väskorna och åkte ner en vecka senare och välkomnades med öppna armar av en glas östgöte; Håkan.

Jag var först lite skeptisk att bo tillsammans med ett äldre par. Det var ju trots allt det vuxna livet jag hade längtat efter. Att få ta hand om mig själv och slippa anpassa mig efter andra. Håkan och hans fru Marianne var annorlunda än det jag hade tänkt mig.

Jag har varit inneboende hos många familjer i och med mitt utbytesår i Australien och volontärresan till Ghana, så jag vet hur det är. Familjerna jag hade i Australien var jättebra allihopa, så bra på olika sätt, men jag fick ändå känslan av att jag var som ett barn(vilket jag kanske var också, var ju bara 17 år, hehe), jag var inte helt självständig och kände att värdföräldrarna ville ha ett ansvar, även om jag fick göra mycket på egen hand.

Även om Håkan och Marianne inte skulle ta rollen som värdföräldrar så visste jag att jag skulle känna lite så, eller så skulle jag leva helt isolerat ifrån dem. Jag delade ju trots allt kök med dem så därigenom skulle det inte gå att undvika kontakten med dem. Jag ville inte att det skulle vara så heller.

Jag blir lätt uttråkad när jag inte har någon att prata med. Antingen går jag och pratar för mig själv, eller så ringer jag och surrar i timmar med någon kompis, surrar på nätet, eller något annat för att aktivera mig socialt. Jag hatar tystnad, förutom då jag sover såklart.

En av mina bästa egenskaper (om jag nu ska få chans att skryta lite här i bloggen;) ) är att jag är väldigt duktig på att anpassa mig. Anpassa mig efter där jag befinner mig eller runt omkring andra. Jag är inte så kräsen helt enkelt. Om det beror på mina erfarenheter som inneboende hos folk vet jag inte, men det är otroligt skönt att kunna känna sig som "hemma" överallt man befinner sig. Jag har inget problem med hemlängtan men är jag däremot inte nära människor, kan jag känna mig otroligt ensam.

Dessa människor får ju självfallet inte vara elaka, missunnsamma eller hata mitt sällskap. Bäst är när de känner en gemenskap med mig och alla får uttrycka sig som de vill och känna sig så naturliga som möjligt. Den känslan uppstår ju tyvärr inte med alla människor men det var något jag direkt kände med Håkan och Marianne.

Jag tror inte de hade förväntat sig att jag ville ta del av deras liv då jag kom hit och jag hade nog inte förväntat mig att de ville ta del av mitt. Vi bor och lever tillsammans och jag kan inte annat än säga att jag älskar att bo här. Jag har haft tur. Det är inte alls känslan att vara ett barn, utan jag känner mig verkligen på jämn nivå med de båda. Jag får vara mig själv.

Och ni vet hur det är med vuxna människor. Inte alltid får man den respekten som man faktiskt förtjänar. Det är ständigt höjda ögonbryn eller dömande blickar man möter av de som är lite äldre än en själv. Såklart inte av alla men det är ofta man möter det. Kanske för att de besitter mer livserfarenhet och tycker sig veta bättre, jag vet inte.

Jag är absolut inte dömande angående ålder. Jag ser inte poängen med att döma någon efter ålder. Det uttrycker väl inte vilken identitet du har. Det viktiga är väl ändå det liv du levt och vilka värderingar du har. Det är det som spelgar DIG. Håkan och Marianne verkar ha samma inställning och kanske är det därför vi trivs så bra ihop.

Igår hade vi kräftskiva tillsammans. Vi tre och Håkans son som kommer hit varannan helg ungefär. Jag hade väl inte förväntat mig något speciellt än bara kräftor. Den förväntan fick en riktig överraskning då jag kom ut och skådade en riktig kräftfest med en massa pajer, snaps, vindruvor, kex, vin, ostar, och såklart; KRÄFTOR. För att inte tala om dekorationen; en kräftduk, kräftservetter, kräftvisor och kräftballonger!

Jag fick mig ett gott skratt och kanske är det något av det bästa med att bo med Marianne och Håkan; De lever fortfarande livet.

Vi satte igång med middagen som höll på enda till 11. Middagen följdes av efterrätt, vin och en hejdundrande DANS av Anastacias fantastiska låt: Outta love. Jag och Marianne släppte loss rejält i vardagsrummet. Vi lyssnade även på gamla klassiker av Deep purple, Queen, Cornelius, och några av Bellmans fantastiska dikter tolkad av Fred Åkerström Låter kanske en aningen nördigt det sistnämna men för mig att ta del av musik som inte komponeras alls på samma sätt idag, är underbart och man får en realitetsbild av hur det faktiskt var i Sverige förr i tiden.

Kvällen avslutades med filmen Seven som var sjukt spännande dock var jag helt död av all mat och dryck så jag blundade stundvis under filmen. Får nog ta och se den igen för den var så sjukt välgjord. Brad Pitt och Morgan Freeman spelar rollerna så otroligt skickligt!

Jag känner upprepande gånger hur tacksam jag är att få bo tillsammans med Håkan och Marianne. Jag gjorde en chansning och den chansningen var över förväntan. De är underbara människor och precis så vill jag vara i deras ålder. Med humor, optimism och med en glöd att de väljer att aktivt njuta av livet.