.

Det är omöjligt att föreställa sig den terror som lägerdeltagarna på norska Utøya tvingades igenom, och den sorg, ilska, vanmakt och frustration som anhöriga måste känna. Det kan vara svårt att hålla tillbaka tårar även för den som inte känner någon drabbad. För den som är eller har varit politiskt engagerad inom exempelvis SSU eller Ung Vänster är det svårt att inte tänka tanken – ”det skulle lika väl ha kunnat vara jag”.

NYA SÄTT ATT SÖKA FÖRKLARINGAR

Hur kan någon göra såhär? Frågan har ställts gång på gång, som en abstrakt, filosofisk eller terapeutisk fråga. Det är nödvändigt i ett tidigt läge. Men medan den inledande chocken över tragedin börjar nå sin kulmen och efterträdas av en sorgeprocess måste de av oss som inte blivit direkt eller indirekt drabbade börja ställa frågan på nya sätt. DN vänder sig till terrorexperten Magnus Ranstorp för råd. Han slår inledningsvis fast att dådet saknar motstycke, och summerar med att det rör sig om en ”inrikespolitisk galning”. ”Galning”, absolut. Men samtidigt: det hat som drev handlingarna vore inte möjligt om inte en hel del av ingredienserna fanns närvarande i samhället.

DEN SOCIALA GROGRUNDEN

Hatet mot socialdemokratin är kanske det mest uppenbara. Att det finns en besvikelse hos vänstern för att socialdemokratin har förflyttat sig högerut är en sak. Men det finns också ett hat: hatet mot socialdemokratin för att den inte gått tillräckligt mycket åt höger. För att den en gång tog ”feminism” i mun; för att delar av den har förstått att ta hbt-frågor på allvar; för att delar av den vägrat att göra sig vän med islamofobin. Detta hat, mot Mona Sahlin, mot Olof Palme, och mot socialdemokratin, är dessvärre varken särskilt nytt eller avvikande. Inte många steg högerut om de borgerliga partierna behöver tas innan de karaktäristiska åsikterna att hämta näring från återfinns.

Islamofobin, likaså. Att hata bokläsare, läskdrickare eller korthåriga skulle med rätta kunna kallas såväl galet, obegripligt och irrationellt. Dessa existerar inte som socialt erkända grupper; ännu mindre som socialt erkända grupper mot vilka hat begripligen kan riktas. Med araber och muslimer är det en annan historia.

Vi besitter alla en kulturell kompetens som vi får genom att växa upp i ett visst samhälle. Denna socialiseringsprocess lär oss allt vi vet, inklusive föreställningar om vilka vi är, och vilka som inte hör till ”oss”. När gärningsmannen visade sig vara en ”inrikespolitisk galning” uttryckte en norsk kommentator i radio att det kunde leda till att norrmän får svårare att lita på varandra. Men vilka kan egentligen vara varandra med varandra? Det är i ljuset av frågor som dessa som hatet mot muslimer behöver förstås. Själva definitionen av muslimer som ett ”dem” – frånskilt från ett ”oss” – uppfanns inte av Anders Behring Breivik. Det är en skiljelinje som dras dagligen.

KRÄVS MER ÄN GALENSKAP

Listan av samhälleliga strömningar att hämta näring ur kan göras lång. Det räcker med att konstatera att ingen gör ett sådant här dåd bara i egenskap av att vara en ”galning”. Ett dåd som detta sker det i ett socialt sammanhang. När i övrigt skarpaAnna-Lena Lodenius skriver att attentatsmannen ”kan ha inspirerats” av någonting missar hon därför målet i någon bemärkelse. Att någon ”kan” ha inspirerats öppnar upp för möjligheten att så inte varit fallet. Som om man över huvud taget kan föreställa sig – och dessutom hata – en viss grupp, utan att först växa upp i ett samhälle som tillhandahåller det nödvändiga tankegodset.

Det är bara genom den liberala föreställningen om frikopplade individer – om individer som tänker fritt och bara då och då påverkas av sitt sociala sammanhang – som det är möjligt att föreställa sig något sådant. I själva verket är inte ens orden vi tänker med våra ”egna”. Det är ju knappast så att varje ny människa själv uppfinner svenska språket. Tvärt om, vi lär oss det, och med språket, alla betydelser, och alla socialt betingade kategorier, skiljelinjer och distinktioner. Våra tankar är alltså intimt kopplade till en viss tid, en viss plats, en viss uppsättning värderingar och föreställningar.

METODOLOGISK NATIONALISM

I denna historiska epok tillämpas det som kallas metodologisk nationalism. Det innebär att nationer / nationalstater utgör den självklara utgångspunkten för all politisk diskussion. Godtyckligt, kan tilläggas. Som historikern Benedict Anderson visade för snart 30 år sedan finns nationer inte ”av sig själva”, utan bara så länge människor fortsätter att föreställa sig dem. Detta är egentligen en truism. Naturen har ju inte själv dragit röda linjer längs marken.

Att vara nationalist i denna epok är därför inget tecken på avvikelse, galenskap eller irrationalitet. Tvärt om är det bara en logisk förlängning av det redan rådande och statligt subventionerade genom nationalsånger, flaggor och andra meningsbärande symboler. Att kallsinnigt mörda landsmän i nationalismens namn är naturligtvis långt bortom allt en vettig människa kan föreställa sig. Men vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter tro att gärningsmannens galenskap är helt hans egna verk.

SAME SAME, BUT DIFFERENT

Det intressanta i sammanhanget är att vi inte verkar ha samma problem att sätta saker i ett sammanhang när det är ”andra” som mördar och lemlästar.

I sin tolv minuter långa video uppmanar den nu gripne gärningsmannen ”framåt, kristna soldater!”. Att kristna samfund skulle ställa sig upp och ”ta avstånd” från massakern i egenskap av sin kristna tro skulle i detta läge uppfattas som absurt. Av goda skäl. Samma goda skäl till varför det var fel av svenska imamer att ”ta avstånd” för attentatet i Stockholm, i ett desperat försök att vinna svenska samhällets acceptans genom att lyda den rasistiska logiken. Att så skedde är dock förståeligt. I alla ojämlika relationer – på arbetsplatser, mellan könen, mellan klasser, mellan länder, etc. – finns det mekanismer som gör att konformitet till Herrens världsbild, lagar och referensramar ger viss utdelning. Konformitet, alltså att ge efter för maktens förväntningar, kan ofta vara det minst dåliga alternativet, särskilt för den som är isolerad.