Döden möter vi

Det är en sådan fruktansvärd känsla när någon dör så plötsligt i ens omgivning. Detta har precis hänt en ung kille i Boden, i min lilla hemort där jag är uppvuxen i, där man känner till de flesta i sin ålder. Jag kan inte påstå att jag kände honom men jag berörs av den sorg som är omkring mig. Det tynger mig att se människor i sorg och framförallt i saknad över att en kär person fått lämna deras liv och sitt eget.
Jag har sett många döda i mitt arbete som vårdbiträde och vakat över palliativa och på något sätt möter jag dödens ansikte på ett annat sätt då. Kanske för att man vet att när man är gammal så ska man dö, åtminstone så småningom. Livet känns så mycket mer orättvist då det drabbar en ung person, eller när det sker plötsligt eller av olycka. Även om döden är densamma, så möter vi den på olika sätt.

Tankar om döden upptar vi då och då i livet. Jag funderar sällan på min egen död men när jag väl gör det så tänker jag mest på ALLT jag vill göra innan jag dör. Jag tror att många känner igen sig i den situationen. Man vill liksom känna att livet har varit meningsfullt tills den dagen man lämnar det. Gjort alla saker man velat och fullföljt sina drömmar. Jag har dock svårt att tro att man hinner med ALLT man vill, eftersom livet är så kort. Döden jagar ikapp en. Vad är livet värt då undrar man? Man ska göra allt man vill och drömmer om och sedan lämna allt. Är det ens värt det? Om man ändå lämnar allt, vad har det då för betydelse för ens liv? Man lämnar livet med ett gott samvete. Det samvete som säger att man har gjort sitt.

Men livet och döden slår oss nog mest ändå när det rör vår omgivning; för det är de vi älskar. Jag tror det är viktigt att man uppskattar det man har och älskar hela tiden, så mycket som möjligt. För vi är varandra bara till låns under livet. Den enda som följer med dig hela livet är du själv, ingen annan, sorgligt nog.
Jag tror för sin egen skull, om döden är något man fruktar, att det är viktigt att man accepterar att livet bär döden med sig. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för saknaden. Tomrummet andra lämnar ifrån sig och det tomrum jag lämnar ifrån mig när jag dör. Saknaden gör ont, speciellt då du vet att du i livet aldrig får träffa personen igen. Vad som gömmer sig där bakom döden är också ett mysterium som vi aldrig kommer få reda på.

Det är klart vi ska sörja de vi saknar, men sedan åtgå till att glädjas åt det vi har(kvar).

Tack för vad du givit
Tack för vad du var
Tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar.

Den här saknaden fruktar jag mest nu, trots att den ännu inte nått mig, men jag vet att den kommer en dag. Eddie har varit min bästa vän sedan jag var 12 år. Han betyder så mycket för mig.

Kommentarer
Postat av: Anonym

vad fint skrivet! <3

2012-05-30 @ 23:20:50
Postat av: Anonym

bra skriver gullet <3

2012-05-31 @ 13:17:03
URL: http://juliaholmgren.blogspot.com
Postat av: Liza

åh anna vad fint du skrivit .. fick himla tårar i ögonen !!

2012-05-31 @ 23:02:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0